Personlig inblick i PCA

Även om jag har jobbat under kriget i Angola, med dokumentation och på sjukhus i Indien, Mellanöstern och Brasilien har jag aldrig sett sådan brutal och total missär som människorna och ffa gatubarnen lever under i Kampalas slum i Uganda. Jag skrev mitt examensarbete där hösten 2009 och träffade Paul Alita en nu ung man som tidigare fått hjälp att komma bort från livet på gatorna och nu hjälper andra barn att göra samma sak.

Han driver idag en organisation med tre projekt. Det första går ut på att etablera en trygg relation med barnen i slummen och ge dem mat och sjukvård om så behövs. Paul driver också ett outreach projekt där han två gånger i veckan träffar de barn som vill komma drogfria för att ta del av en dag med sport, samtal om livet, konsthantverk och en chans att plåstra om eventuella sår. De som vill får också grunder i läs och skrivkunskaper. Till sist driver han också ett barnhem som fungerar som ett familjehem.

Barnhemmet

- Jag möts av Paul och tre barn när jag letat mig fram till huset Paul guidat mig till via telefon. Efter Paul har visat mig kontoret tar barnen mig på en rundtur. Först går vi in i huset som består av ett flertal sovrum med våningssängar och ett stort samlingsrum som fungerar som matsal och vardagsrum i ett. Där sitter äldre barn och gör sina läxor. På baksidan av huset leker fler barn, några sitter och gör halsband andra springer runt som barn gör mest. Efter en stund kommer Paul och frågar barnen om de har lust att visa lite akrobatik och dans. Han möts av ett rungande JA!!!
Trummor bärs ut och musiken drar igång.

Outreach projekt

- Efter en stund säger Paul att det är dags att gå ner till Outreach programmet innan det blir för sent, barnen där väntar på honom. Vi tar mc-taxi ca 10 min för att komma fram. Här har ett 20tal barn samlats. Paul har fått tag i en kontainer där han förvara sportsaker och konst material. Några av barnen börjar spela fotboll andra sätter sig i skuggan och vill lyssna på äldre barn som också följt med ner för att förhoppningsvis inspirera de andra barnen. Man talar om vikten av att hålla sig hel, ren och drogfri. Att det går att ta sig från livet på gatorna och skapa sig en framtid. - Barnen som vi träffar här och de nere i slummen som vi senare kommer träffa är inte lätt inspirerade. Deras liv har gjort dem hårda och misstroende. Det som gör skillnaden med PCA är att alla som talar med dem har själva levt på gatan och kommer från samma typ av bakgrund. De vet vad gatubarnen dagligen går igenom och kan prata med dem på deras "språk".

Slumen

- Efter någon timme går vi vidare ner mot slummen. Precis som konflikter på många ställen i världen var/är konflikten i Uganda känd för att stridande parter använder sig av barnsoldater. Under konflikten bryts barnen ner genom våld och droger för att fungera som brutala soldater. Efter konflikten väntar inte ett lättare liv, de har sällan någon i familjen kvar och de blir inte accepterade tillbaka in i samhället de kom från. För många av dessa barn väntar ett liv av utanförskap mer våld fattigdom och svält.

- Paul tog mig med för att träffa ett gäng före detta Barnsoldater vid en soptipp i utkanten av ett slumområde i Kampala. Vi kom fram till ett utbränt område och fick reda på att de blivit bortkörda och två av dem dödade, jag träffade aldrig några av barnen i det här gänget.

- Paul tog mig istället in i slumområdet för att träffa några av de andra gatubarnen och för att se hur de bor och lever. Det kändes som att gå i en trång labyrint och jag skulle aldrig hittat ut igen om jag inte hade haft Paul med mig. Efter ca 10 min, förföljda av barn i alla åldrar glatt ropande på Uncle Paul! Uncle Paul! kom vi fram till det "hus" som Paul hyr åt barnen i slummen. Där inne satt en pojke i 15 år åldern med ena foten inlindat i vitt bandage. Han hade krossat tårna när han samlade järnskrot. Paul såg till att han blev opererad och köpt antibiotika för att undvika infektion. Pojken hade titanstift i tårna i ett försök att rädda dem. Jag kom dit 2 dagar efter operationen och där satt han med stiften som stack ut i enorm smärta eftersom det inte fans pengar att köpa värktabletter, det ända han hade att minska smärtan med var droger. Han bad att jag skulle dra ut stiften och var på väg att dra av bandaget när jag handgripligen var tvungen att stoppa honom och försäkra honom om att jag skulle skaffa smärtlindrande medicin och att det inte skulle bli bättre om jag gjorde det han bad om.

Dagen med Paul lämnade mig djupt skakad men på samma gång full av hopp. Det vi har och tar för givet är en dröm för många. Paul har kunskaperna och relationerna och har nått långt, han driver ett barnhem där barnen får psykologisk stöttning, logi, mat, sjukvård och utbildning. Många av barnen har lyckat mycket bra i skolan och hoppas gå vidare till studier på universitetet men medlen är knappa och barnen är många.